Kärleken

Själen lär sig, utvecklar sig och växer genom de erfarenheter som den gör i på varandra följande liv. Den viktigaste lektionen framför alla andra i denna “skola” för själen är kärleken. Den odiskriminerande och villkorslösa kärleken till medmänniskan.

Vi är alla medmänniskor. Alla är våra medmänniskor. Vi är alla syskon ur samma gudomliga ljus. Det finns inte en människa på jorden som inte är mitt syskon. När vi på själsnivå äntligen begriper detta och lever därefter, är ett av villkoren uppnått för att inte behöva inkarnera på nytt. Det går inte utan kärlek. Ingen själ kan komma förbi detta.

Vad är kärlek? Människor tycks ha ganska olika föreställningar om den. Om man ger mig vad jag vill ha, bär mig på sina händer och bäddar mig på rosor, läser mina önskningar ur mina ögon, då är det kärlek. Om man tror det så, är besvikelser förprogrammerade. Detta är ingen kärlek, utan egoism – på sin höjd skenbar eller possessiv kärlek, men ingen äkta.

Kärleken är att i den andre känna igen sitt syskon, och det inte bara i den vackra kvinnan man träffar, eller i mannen som gör ett starkt intryck på oss, utan också i den som lider, i den olycklige, i fyllot och dagdrivaren, i missbrukaren, i den asociala, i den “fallna kvinnan”, o.s.v., etc. – till och med i en människa som betraktar sig som vår fiende. De är på inget sätt mindre syskon till oss än andra! De är inte mindre värda, de står bara på andra nivåer i sin utveckling. Den sanna kärleken är obekväm! Om man vänder sig bort från den obehagliga människan, den motbjudande sjuke, den frånstötande asociala, som skulle ha behövt vår hjälp och kärlek (även om han själv inte förstår det), då har vi svikit kärleken.

Detta är svårt! Kärleken är en svår prövosten för själen! Men en oundgänglig…

Det är så lätt att fördöma, avsky, förvisa… Och vem vill veta av vilka nya karmiska lektioner som vi på det viset lägger till framtidens “skolschema” i denna själsskola?

Kärlek till barn

Som regressionsterapeut måste jag jämt och ständigt uppleva, hur relativt få de människor är, som verkligen hade en kärleksfull barndom. Föräldrar vet ofta inte hur man visar kärlek så att den når fram till barnet. Man ger leksaker, kläder, mat, lyxartiklar och utbildning och tror, att det räcker med det. Men det är bara hälften av att vara förälder. Detta är bara för kroppen (och för förståndsjaget i hjärnan). Alltför många föräldrar sviker när det gäller att ge kärlek så som barnet verkligen behöver den: genom kroppskontakt och ömhet, genom att ta barnet på knät, krama det, smeka det och säga, att man är glad att ha det, ge det beröm när det har gjort något rätt och bra, trösta det när det är ledset. Allt detta är lika mycket näring för själen som maten är för kroppen. Alltför många människor var kroppsligt välnärda som barn, men deras själar svalt…

Varför är det så? Det finns föräldrar som inte älskar sina barn. De ville inte ha det och låter det känna av detta. På det viset förprogrammerar de säkert, att i en senare inkarnation som barn uppleva detsamma själva, tills de äntligen begriper… De vill ge barnet skulden för att det finns till, omedvetet: “Jag måste ju ge skulden till någon” – och de ger den till den som verkligen är oskyldigast… Om föräldrarna var dumma nog att ha oskyddad sex, så är det ju bara deras fel! Men under inga omständigheter barnets!

Man kan dock utgå ifrån, att de flesta föräldrar älskar sina barn, men alltför få vet hur man visar det. De kan inte visa kärlek så att den når fram. Ofta hade de själva ingen kärlek som barn. De blev inte visade, hur man som vuxen skall umgås med egna barn. Många beter sig omedvetet så här: “Jag hade ingen kärlek som barn, varför skall då du ha någon?” – och de upprepar sina föräldrars misstag. Alltför få har lärt sig bättre av den lektion de fick som barn: “Jag vet hur det är när man inte blir älskad som barn. Du skall ha det bättre!” De senare har klarat av att ta sig ur en ond cirkel, som vrider sig från generation till generation, och har tagit ett stort steg mot själslig mognad!

Många ursäktar sig med, att de ju måste arbeta så mycket. De tycks fly i arbete för att inte behöva konfrontera sig med en kärlek de själva inte hade. Men det finns ingen mor på jorden som har så mycket att göra, att hon inte då och då kan ta sig en minut för barnet! Allt annat är undanflykt. Och kommer hon hem trött efter dagens arbete och vill bara ha ro, fattar hon inte (eller vill inte förstå) hur uppfriskande och vederkvickande det hade varit för henne, att nu äntligen ägna sig en stund åt kärleksutbyte med sitt barn.

Materiell tillvändning som ersättning för själslig leder alltför lätt till, att barnet blir bortskämt och egoistiskt, för det får självt inte lära sig vad äkta kärlek är. Det blir alltför lätt till en bortskämd slyna eller en bortskämd drummel och väntar sig, att få allt serverat på ett silverfat.

Egentligen skulle det – överdrivet formulerat – finnas en föräldraprövning innan man får sätta barn till världen. Till den skulle prövningar i kärlek och hantering av känslor höra. Endast de som består provet skulle få ett “föräldrakort” och få ha barn. Denna naturligtvis utopiska idé skulle helt säkert leda till en bättre värld… Mera harmoniska människor, lyckligare relationer och mindre våld och kriminalitet… Men egentligen finns det en sådan “föräldraprövning”, som dock verkar mycket långsamt, nämligen genom karmat. Har man som förälder inte begripit dessa väsentligheter, kommer man nog att som barn under likartade omständigheter att få lära sig det i ett senare liv…

Kärlek i parrelationer

Kärleken i relationer är ofta präglad av barndomen och de ovan nämnda aspekterna på den. Den som i barndomen aldrig fick en egen erfarenhet av kärlek är därför ofta mindre relationskompetent. En framgångsrik parrelation kräver nämligen, vad många saknade som barn. Hur skulle annars kärleken i relationen kunna fungera?

Också i en parrelation är det viktigt, att kärleken visas så, att den når fram. Här har män oftare problem än kvinnor. De uppfostras ofta så, att man inte skall visa känslor, för en man skall vara stark och framgångsrik. Grova känslor kan man visa, men inte fina och ömma, för då är man inte en man. Sådant är svaghet och sentimentalitet. Den som tänker så, inser inte, att det är den verkliga svagheten, att man inte vågar visa fina känslor, utan gömmer sig bakom en låtsasmans mask. Den verkligt starke mannen vågar att visa fina känslor och stå för det. Detta är den sanna styrkan. En macho är en känslokrympling som i inbillning spelar en dåligt spelad mansroll.

Många män beter sig så här: “Du vet ju att jag älskar dig, då måste jag väl inte visa det också”. Denna hemlighållna kärlek kommer inte fram. Den är lika mycket värd som ingen kärlek alls, för partnern har ju ingenting av den. Även om det förekommer mindre ofta, finns det också kvinnor som beter sig så.

En annan följd av barndomsprägling är, att ägna sig mera åt sitt arbete än sin familj. Många fick som barn känslan, att man först måste prestera något för att bli älskad. Man blev sporrad till prestationer och först då, om än knappt, blev man belönad med litet kärlek – eller kanske snarare med materiellt kärlekssurrogat (se ovan). Eller barnet börjad omedvetet tro: “Om jag bara är duktig nog, kommer man att älska mig”, och förstod inte, att sann kärlek inte kräver någon prestation. Den sanna och villkorslösa kärleken främjar mest: “Därför att jag får kärlek vill jag också vara duktig”. Det förra leder alltför lätt till ett motsvarande beteende i parrelationer: “Jag måste prestera något för att förtjäna min frus kärlek”. Ett olyckligt misstag, eftersom man försummar att leva kärleken i familjen, lever varandra isär och kanske till sist skiljs (för att sedan kanske uppleva samma sak med nästa partner…).

På så sätt missar man ett stort tillfälle: att i den egna familjen ha den kärlek som man inte fick som barn.

Också i parrelationer är kroppskontakten av stor betydelse. Att inte glömma att kramas och utbyta ömhet ger i längden mera än presenter. Till ömheten hör förstås också sexualiteten – den sanna, kärleksfulla sexualiteten och inte att bara avreagera kroppsliga behov. Om den saknas, är det då fortfarande en parrelation, eller bara att dela en gemensam bostad?

I den kärleksfulla sexuella föreningen är det inte bara kropparna som förenas, utan också själarna. Det sker ett energiutbyte på en själslig nivå, som berikar båda.

Kärleken till medmänniskan

(Vanligen) frånsett sexualitet, gäller det ovan sagda i princip för allt umgänge med medmänniskor. Också när det gäller kroppskontakt: att omfamna en vän eller en väninna och vid tillfälle på lämpligt vis beröra varandra (t.ex. en klapp på axlarna). I Mellan- och Sydeuropa kysser man ofta en kvinna på kinderna – ibland två, ibland tre gånger, beroende på lokalt bruk – vilket man i Sverige reagerar egendomligt på. Svenskan blir då ofta stel och konstig. Svensken vågar inte. Där har man i Sverige en del att lära sig…  (Eftersom jag har bott större delen av mitt vuxna liv i Mellaneuropa, har jag vant mig vid detta, som har blivit en självklarhet.)

Man kan iaktta, att kärleken till medmänniskan avtar ju större avståndet är – socialt, kulturellt, religiöst och ibland till och med geografiskt. Ju större avstånd, desto mindre kärlek. Detta gäller också i många kristna samfund. Den som inte hör det egna samfundet utesluts ofta mera eller mindre från medmänsklig kärlek. Detta strider helt mot Jesu lära, som inte utesluter någon! “Vad du gör även mot den ringaste av mina syskon, gör du mot mig!” – där gör det ingen skillnad om man hör “till klubben” eller ej… Han sade ju också: “Älska era fiender!” Det finns ingen människa på jorden som för en sann kristen inte är hans eller hennes syskon (även om den andre inte vill se det så).

Tumregler för kärleken

Ur erfarenheterna av årtiondens regressionsterapi framträder följande naturlagar för kärleken:

1. Kärleken är värd bara så mycket som den också visas. (Se ovan.)

2. Kärleken överlever och frodas endast i utbyte av att ge och ta emot.

Den måste flyta i båda riktningarna. En ensidig kärlek vissnar som en växt som inte får vatten. Detta gäller särskilt i parrelationer, men i princip i allt medmänskligt umgänge.

Possessiv kärlek – som ju egentligen inte är någon – är ett exempel på en ensidig “kärlek”. Varför beter sig en människa så? Han eller hon är omedvetet rädd för att förlora partnern, men uppnår bara det man fruktar. Kärlek behöver frihet för att överleva. Inskränker man friheten, förlorar man med tiden kärleken och ofta också personen själv.

3. Du får inte mera kärlek än du också ger.

Den som ger litet, får litet. Den som inte ger någon alls är till sist tomhänd. Hur kan någon vettig människa vänta sig att få en kärlek som man inte själv ger?

Det händer på sin höjda att man bara för en kort tid får mera kärlek än man ger. När vi i slutet av våra liv gör upp en bilans, ser vi: “Jag fick i slutsumman bara så mycket, som jag gav”.

Tyvärr händer det, att man får mindre kärlek än man ger. Detta får inte bli ett skäl till att snåla med kärlek! Annars hamnar man i ovannämnda situation. Om kärleken inte besvaras (tillräckligt), beror det för det mesta på omognad hos den andra personen. Den kärlek man gav var ändå inte förgäves, eftersom personen senare kommer att förstå, vad han eller hon gick miste om och lära sig av det.

I sexualiteten i parrelationer (erfarenheten visar, att relationsproblem ofta hänger ihop med sexuella problem, även om man inte ser det eller vill veta det) gäller i princip (ibland mera, ibland mindre) följande omedvetna psykologiska grundprinciper:

Kvinnan: Om du inte älskar mig, kan jag inte ha sex med dig.

Mannen: Om du inte har sex med mig, kan jag inte älska dig.

Har man här råkat in  i en ond cirkel, hur kommer man ur den? Man måste naturligtvis börja med att mötas på halva vägen.

Kvinnan behöver i princip allmänt öm och först inte direkt sexuellt betonad tillvändning för att bli beredd till att ha sex. Mannen uppfattar (om än snarare omedvetet) kvinnans beredskap till att njuta av sex med honom som det största kärleksbeviset.

Kärlekens tre grader

De gamla grekiska filosoferna talade om tre kärleksgrader:

Eros – kärleken i en parrelation, till vilken också sexualiteten hör, men inte bara den.

Filía – vänskaplig kärlek till medmänniskan.

Agápe – kärlek till Gud och Guds kärlek till oss, hängivelse.

Nu menar en del som går en andlig väg, att den andliga utvecklingen går från en grad till en annan: i agápe skulle man inte behöva den första graden och den andra bara delvis. Är inte detta en världsflykt? Hör inte till den sanna spirituella vägen, att cirkelns radie växer, tills den omfattar alla tre graderna?

Kärlek och den gudomliga världen

Gud är den fullständiga kärleken. Den gudomliga världen är en värld där perfekt kärlek och harmoni råder. Hur kan då någon vara så förmäten att tro, att han skulle vara kvalificerad för himlen utan att leva denna kärlek obegränsat och utan diskriminering? Den som hatar, den som diskriminerar, den som är intolerant, den som nedvärderar människor (som alla utan undantag är hans syskon!) bara för att de tänker och tror annorlunda eller vill leva på ett annat vis än han själv (eller än han tror är riktigt), dikvalificerar sig och kommer med säkerhet att behöva att antal nya “rundor” på den här jorden för att lära sig mera och förstå bättre...

“Högst av allt är kärleken”

lär Ambres ha sagt.