Jag har på den här websidan inte tagit med en notis som
jag skrev som ett debattbidrag i Sökaren 1/2000, sid. 15: ”Om Sai Baba” (tyvärr
nedkortad till hälften). I den engelskspråkiga avdelningen inte heller en
motsvarande notis ”Sex Adventures of the Gurus” (Life and Soul Magazine,
Chipping Norton, England, No. 21, December 2001, s. 36). Båda skrevs med
anledning av diskussioner i motsv. tidskrift om flera rapporter om att Sai Baba
skulle ha ägnat sig åt homosexuellt och pedofilt beteende med ett antal
devotees.
Istället
för de två notiserna vill jag här gärna skriva min tankar om detta och framför
allt diskutera ”syndafallet” i Bibeln och människans sexualitet. I
slutet av den texten har jag tillfogat tankar om Mary Magdalene och Jesus, av en
mycket aktuell anledning betr. DaVinci-Koden…
Men är inte ’Elohim pluralis
majestatis?
Har kyrkan och
kristenheten en hemlig historia? Hur kommer det sig att just
sexualiteten tycks vara ett så särskilt tema i detta sammanhang? Det har nog
med ett uråldrigt maktspel att göra. Varje normal människa har åtminstone
ibland sexuella känslor (även om en del inte vill erkänna det). Om man stämplar
detta som syndigt, har man ett maktinstrument. Nästan varje människa har då
åtminstone potentiella (om än omedvetna) skam- och skuldkänslor och blir
lättare manipulerad av maktlystna institutioner. Kyrkans skenmoral och
syndaförklaring av sexualiteten har bidragit till en pervers situation i
samhället, som först på senare årtionden långsamt har börjat övervinnas. Den
har orsakat mycken osämja och mycket lidande i äktenskap och familjer. Barn har
uppfostras med en pryd inställning och fördomar, och därigenom ”förberetts” för
ett äktenskap, som i varje fall i sexuellt avseende inte kunde bli särskilt
lyckligt. Och fungerar inte sexualiteten i äktenskapet, är dess lycka ofullständig,
kanske skenbar eller förespeglad, eller man har i resignation funnit sig i
något, som man inte vet kan vara mycket bättre. Tydliga symptom på detta är, att i
vårt samhälle reklam och annat har så stor effekt genom att locka med
åtminstone dolda antydningar om något sexuellt samt än mera den
anmärkningsvärda omfattningen av en månggrenad sexindustri, som
även omfattar extrema former av pornografi och aldrig hade kunnat bli så ”framgångsrik” som den har
blivit om den inte hade kunnat profitera från undertryckta sexuella känslor i
samhället.. Kan allt detta
verkligen överensstämma med Bibeln? (Jfr.
denna artikel.) Mycket värre är det dagligen förekommande sexuella våldet
och den förskräckliga omfattningen av missbruk av barn. Det kan inte betvivlas,
att en av faktorerna i bakgrunden är sexuell frustrering i ett samhälle med en
dubbel moral, vilket inte på något sätt får uppfattas som en ursäkt för
förövarna, utan istället är ett påpekande på att den sociala sympatologin som
det här rör sig om är mycket mera komplex än vi vill tro och omfattar faktorer
som de flesta av oss inte vill se...
Jag vill
förutskicka, att jag är kristen. Jag betraktar mig som en gnostisk kristen. Men
det är tydligt, att kyrkornas version av ”kristendom” avviker från Jesu sanna
lära och har blivit till ett kärt maktinstrument, som i många fall t.o.m.
strider mot Jesu lära.
En
grundläggande historisk orsak för sexuellt förtryck, dubbelmoral och prydhet
överhuvudtaget torde ha att göra med kvinnans förtryck i samhället. I ett
patriarkaliskt samhälle ville männen vara säkra på, att deras kvinnor inte
skulle ta in ett ”gökägg” i deras bo, d.v.s. ett barn från en annan man. En omogen man kan inte älska ett annat
barn än sitt eget, i varje fall inte om det kommer in i familjen på det sättet
(oavsett att det aldrig kan vara det oskyldiga barnets fel). Därför uppstod
regler och föreskrifter i de flesta samhällen som så långt som möjligt
skulle hindra, att kvinnor hade okontrollerad kontakt med andra män än deras
”ägare” (ett ord som i detta sammanhang passar bättre än ”make”…).
Det gick till och med så långt, att kvinnan inte skulle få lov att njuta av
sexualiteten,
för då kunde hon frestas att göra det med en annan man. Ett extremt uttryck i
vissa primitiva samhällen för detta vansinne är den s.k. ”kvinnliga omskärelsen”
(bättre: ”kastrering”) genom att ta bort klitoris hos unga flickor, så
att det skulle bli omöjligt dem att som kvinna att njuta av sexualitet. Och ändå har
klitoris givits dem av Gud, eftersom Han skapade dem så! Om något är synd i det här sammanhanget, så är då detta det! Män i sådana kulturer begriper inte hur de i verkligheten
indirekt kastrerar sig själva, eftersom de aldrig får någon större glädje
av sexualitet med en kvinna som hatare den… Ett symptom är deras intressen för västerländska
kvinnor… men mest bara för sex…
Ytterligare en orsak kan mycket väl vara
undertryckandet av en gudomlig princip i människan. Som österländsk tantrism
lär, och till och med vissa gnostiskt kristna grupper lärde, har sexualiteten
med en gudomlig princip i människan att göra, som är mera eller mindre dold inom
oss, för så har Gud skapat oss. Genom en spirituell sexualitet kan denna energi
väckas och människan kan nå ett högre spirituellt tillstånd, ett högre
medvetande och till och med upplysning. Detta är naturligtvis inte acceptabelt
för makthungriga religioner, eftersom uppvaknade människor inte deltar i
maktspelet. Fåren måste förbli får och de skall inte emancipera sig från kyrkans
världsliga makt. En sådan sexualitet har med kärlek att göra, både
mänsklig och gudomlig kärlek. En sexualitet utan kärlek torde bara dra oss
djupare in i materialismens mörker. Men om två människor förenar sig i kärlek
händer det någonting på en subtil nivå som vi normalt inte är medvetna om. Det
är då inte bara kroppar som förens, utan också själar, och ett utbyte av subtila
energier äger rum som när bådas själar. Detta kan med tiden leda till ett
spirituellt uppvaknande. Det torde dock vara klart att sexualitet i kärlek
inte automatiskt leder till mera spiritualitet, utan det är omvänt. Den som
redan är på en andlig väg och utövar kärleksfull sexualitet kan uppleva
en större andlighet. Ur kristen synpunkt gäller också här Jesu ord: ”Ty där två
eller tre äro tillsammans i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” (Matt.
18.20)! (Hur passar då ”tre” in här?
Under motsvarande omständigheter är den ”tredje” en själ som
kommer för att inkarnera sig, eller som redan är där –
om kvinnan skull vara havande.) Frågan om sexualitet och Bibeln har på senare tid
fått en särskild aktualitet genom boken och filmen om “DaVinci-Koden”, eftersom
det där påstås, att Jesus och Maria Magdalena skulle ha varit gifta och till
och med ha haft ett barn. Det skulle ju betyda, att Jesus har haft sex!
Han och Maria Magdalena skulle alltså ha levat i synd! ELLER
INTE? Kanske finns det någonting mera bakom kulisserna för den uppståndelse
som detta har väckt… en djupare och större hemlighet än den gemene
osjälvständigt tänkande bibelläsaren skulle ana… Sexualitet
och Bibeln Det finns mycket att säga om hur
sexualitet förbinds med Bibeln. Men här skall jag hålla mig till det som anses
vara fundamentalt i detta sammanhang, det s.k. ”syndafallet”. Först Eva, sedan
Adam, åt av ”kunskapens träd” och de blev som följd därav utkastade ur Eden.
Den allmänna tolkningen i kyrkans dogm är, att de skulle ha haft sex med
varandra, och att just detta skulle vara syndafallet. Det är lätt att visa, att
detta är nonsens. (Jfr. artikeln ”Bibelns
skapelseberättelse i ny tolkning” i alphaomega 4/5 2000 sid. 44-48.)
Men först
lägger vi märke till, att det finns två skapelseberättelser i Bibeln.
I 1a Mosebok 1 nämns, att gudarna – i hebreiskan ’Elohim, som faktiskt är
pluralis av ’Eloah, som betyder gud – skapade människorna i deras avbild. Här
står klart pluralis i Bibeln: ”Låt OSS göra människor till VÅR avbild” (1. Mos.
1.26). De skapades som man och kvinna, vilket innebär att även kvinnan är
skapade i gudarnas avbild, och de skulle föröka sig flitigt. Alltså skulle
de ha sex med varandra...
Jag insisterar
på att använda ordet ’Elohim ordagrant, som det verkligen står, nämligen just i
pluralis! Mera om detta nedan.
Den andra
skapelsen kommer i 1a Mosebok 2. Här möter vi Jahveh ’Elohim – alltså en av
gudarna som heter Jahveh – som först skapar Adam och sedan Eva. Han gör sig
tydligen en egen skapelse och förbjuder Adam att äta av ”kunskapens träd”.
Detta förbud uttalas i 1a Mos. 2.17, men Eva skapas först i 1a Mos. 2.22. När
förbudet uttalades hade Adam alltså inte någon möjlig sexualpartner! Inte ens
djuren hade ännu skapats i Eden. Adam var helt ensam där. Detta bestrider
tolkningen av, att sexualiteten skulle vara att ”äta från kunskapens träd”.
Man tycks
vilja basera tolkningen på att ordet ”känna”, som har med kunskap att göra, i
Bibeln också betyder ”ha samlag med” (”Och mannen kände sin hustru Eva, och hon
blev havande...”, 1a Mos. 4.1). Ordet som används i denna dubbla betydelse är jada‘.
Men ”kunskapens träd” kallas inte efter jada‘. Det heter
‘az ha-da‘at i den hebreiska texten.
Da‘at
är ett annat ord för kunskap, visdom, som inte
har en dubbel betydelse. Det kan inte också betyda samlag. Så detta passar
heller inte ihop.
Den vanliga
översättningen är (1 Mos. 2.17):
“kunskap ens träd på
gott och ont” (svenska bibeln av år 1917) men man tycks numera istället
översätta “trädet som ger kunskap om gott och ont”..
Den första översättningen passar bäst till orden i den hebreiska texten, där det
bara står:
“kunskapens träd gott och ont”
(utan “om”)
och man kan förstå detta som att det handlar om en kunskap som kan användas till
både gott och ont [1].
[Man må kanske tillägga,
att präster och kyrkomän ofta har använt sin kunskap till det onda, att styra,
kontrollera och manipulera människor...]
En annan
viktig detalj tycks i ett par årtusenden ha förbigåtts. Först åt Eva ensam av
trädets frukt, sedan gav hon den till Adam, som också åt av den ensam. Hur
skall detta kunna ha med sexualitet att göra? I så fall hade de ju ha ”ätit
av frukten” tillsammans. Och hon borde (om än inte nödvändigtvis) ha blivit
havande redan då,
men hon blev det först i 1a Mos. 4.1.
Sedan sägs
det, att de genom att äta av frukten fick sina ögon öppnade och såg vad de inte
skulle. Bland annat såg de, att de var ”nakna”, vilket de tydligen inte
skulle ha sett. Gudarna sade (återigen pluralis i Bibeln): ”Se mannen har
blivit som en av OSS, så att han förstår vad gott och ont är.” 1a Mos. 3.22. De
uppnådde tydligen en sorts vishet genom detta! Hur kan man uppnå detta genom
att en enda gång ha samlag? Då skulle ju mänskligheten på vår jord vara den
visaste i skapelsen...
Adam och Eva
förvisades sedan ut ur Eden. Där fick de två söner, som tog sig kvinnor till
hustrur. Var kom då dessa kvinnor ifrån? De kan väl inte ha varit deras
systrar? Skulle det vara fråga om incest? Naturligtvis inte. Ovan nämndes, att
Bibeln har två berättelser om människornas skapelse. Utanför Eden fanns
tydligen andra människor, som hade uppstått ur den första skapelsen, och dit
kom Adam och Eva.
Det är helt
tydligt, att ”äta av kunskapens träd” inte kan ha med sexualitet att göra. Den
tolkningen passar ”varken fram eller bak”, som man säger på tyska. Det trädets
frukt måste därför vara något annat, men vad? Det är intressant, att ”livets
träd” i den hebreiska texten egentligen heter ”livens träd”, ‘az
ha-chajijm,
eftersom chajijm är pluralis av chai = ”liv” (ha är den
bestämda artikeln).
SAMMANFATTNING Men
är inte ’Elohim pluralis majestatis? Den första satsen i Bibeln lyder
i sedvanlig översättning: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden”. Det
hebreiska ordet, som här har översatts med Gud, är ’Elohim. Det är ett språkligt
faktum, som ingen kan bestrida, att ordet står i pluralis och ordagrant betyder
”gudar”. Man har då velat förklara detta som pluralis majestatis. Något
som inte verkar vara brukligt i det hebreiska språket. Detta ser ut som en
undanflykt för att sopa en pinsam fråga under mattan...
På hebreiska
lyder satsen: Bere’shijt bara’ ’Elohim ’et ha shamajim ve-’et ha ’arez. Man har
velat översätta den så här: ”I begynnelsen skapade gudarna himlen och jorden”,
men detta håller inte, därför att verbet bara = skapa står i singularis.
Förresten står också ordet för himmel, shamaj, i pluralis: shamajim.
Men det finns en lösning på problemet.
Enligt
kabbalistiska källor kan ordet bere’shijt betyda inte bara ”begynnelse”
utan också ”den förste”, ”den ursprunglige” – den första entiteten som fanns,
alltså den högste Guden. Det lilla ordet ’et kan betraktas som
ackusativpartikel, men kan också översättas som ”med” (i ve-’et betyder ve”och”,
alltså: ”och med”). Nu kommer vi till följande
översättning, som stämmer
grammatikaliskt: ”Den Ursprunglige skapade gudarna [tillsammans]
med himlarna
och med jorden.” Den översättningen talar då om
en ursprunglig skapare, som
först skapade ”gudar” och kosmiska världar,
däribland jorden. Enligt 1a Mos. 2
torde då Jahveh vara en av dessa gudar, en av ’Elohim.
’Elohim betraktas av en del
snarare som skapelsegudar, som i sin tur skapar andra varelser –
människor,
djur och väster, vilket ju också Jahveh gjorde.
Den
konventionella och “dogmatiskt godkända” översättning av bere’shijt
baseras på be = ”in, vid” och re’shijt = ”begynnelse, början”. Men
enligt ordböcker (som Gesenius’ Hebrew and Chaldee Lexicon) betyder re’shijt
också ”den första (av sitt slag)” och be kan också hänföra till
”ursprung”. Därför kan bere’shijt också förstås som ett något tautologiskt
uttryck med betydelsen ”den ursprunglige förste” (eller ”den allra förste”). En
kabbalistisk tolkning är att se ordet som en kombination av bejt = ”hus,
boning, vistelseort” med ordet re’sh = ”den högste, Herren”, placerat
inuti bejt (mellan be och jt). Detta skall då betyda
”Herren i sin boning”.
Men det finns
litet mera märkvärdigheter i denna mening. Om man fortfarande vill översätta med
“begynnelse” borde det
lyda “i EN begynnelse” och inte “i begynnelsen” (vilket skulle heta bare’shijt –
en sammandragning av be-ha-re’shijt
– och inte bere’shijt). Detta tycks inte göra en större skillnad,
men det står dock i obestämd form, nästan som om det kunde ha funnits mera än en
begynnelse (ungefär som “i en av begynnelserna”). Eller den form som
ursprungstexten har kunde vara genitiv, som “begynnelsens” eller här snarare “i
begynnelse av” Guds skapelse. Detta tycks heller inte göra någon stor skillnad, men i så fall
skulle verbet “skapa” ha en annan grammatikalisk form [1]. Sådana små
oegentligheter försvinner också om vi accepterar den kabbalistiska idén, att bere’shijt
kunde förstås som ”den förste”.
Babyloniska
källor Under 1800-talets lopp lyckades
man dechiffrera kilskriftstavlorna, som hade hittats i fr.a. Mesopotamien
(flera hittades senare). En babylonisk skapelseberättelse framträdde, som efter
de två första orden i den brukar kallas Enûma elish (”När därovan”).
Denna hade på många ställen påfallande likheter med den bibliska. Språkforskare
och etnologer som befattar sig med detta har för det mesta den uppfattningen,
att Bibelns version är en kortfattad och ”hebreiserad” version av den babyloniska.
Kyrkorna och även rabbinerna värjer sig mot detta och vill helst inte befatta
sig med frågan.
I Enûma
elish beskrivs hur ett antal gudar förde krig i kosmiska världar, och hur
därvid jorden uppstod. De skapade sedan människor på jorden. Andra kilskriftstavlor
beskriver, att de första skapelseexperimenten var misslyckade. Men sedan
lyckades experimenten och människan var skapad. Hon skapades för att tjäna
gudarna. [2]
Dessa gudar
hade gjort uppror mot den högste guden, den ursprungliga skaparen, Apsû. Han
hade med sin maka, urmodern och gudinnan Tiâmat, skapat de första gudarna, som
alltså vände sig från dem och sedan gjorde egna skapelser. Apsû och
Tiâmat
svartmålas därför och betecknas som onda. Men det vore ju synnerligen märkligt
om det ursprungliga skaparparet skulle vara ont! Detta måste ses i samband med
gudarnas uppror mot dem, i strävan att göra sig oberoende och självständiga.
Ser vi här
inte en ursprungligare variant av ”syndafallet”? Är det inte egentligen
upproret mot Apsû och Tiâmat – som helt klart beskrivs som de första
entiteterna som fanns – som är det verkliga syndafallet? Apsû och Tiâmat kan
förresten uppfattas som Urskaparens manliga resp. kvinnliga sida. Sedan har av
dem skapade gudar på jorden upprättat religioner och fått människorna att tro,
att de vore de ursprungliga skaparna, och särskilt en av dem. I
den judisk-kristna religionen blev denne kallad Jahveh.
Ett annat
pinsamt faktum för teologin är, att senare årtiondens religionshistoriska
forskning klart visar, att den ursprungliga hebreiska religionen inte var
monoteistisk, utan började bli det först under den egyptiska fångenskapen
[3]. I
början fanns flera gudar och gudinnor. Den högste guden kallas där
’El ‘Elijon. En
av hans söner är Jahveh, som har en maka, gudinnan ’Asherah. I monoteistisk-patriarkaliska
strävanden ”förbjöds” sedan ’Asherah i religionen. Bibelns senare böcker uttalar
bl.a. ett förbud mot att ”plantera ett träd” vid Jahvehs altare. Trädet är
’Asheras symbol (5 Mos. 16,21, här står ’asherah i den hebreiska texten) . Ordet ’asherah förekommer omkring 40 gånger i Bibelns
hebreiska text, men översätts vanligen missledande som just ”träd” eller som
”dunge”. Det blev alltså förbjudet att ställa en ’Asherah-bild (eller -symbol)
vid Jahvehs altare . (Märkligt nog förekommer ’ashera i både manlig och
kvinnlig form i Bibeln; när det står i manlig form, syftar det tydligen inte
till gudinnan själv, utan till hennes symbol).
En
hypotes om träden i Eden Man har i förvånansvärt ringa
omfattning sökt en förklaring till vad träden i Eden skulle vara för något. En
del vill förklara ”livets träd” som dadelpalmen, eftersom dadlar är ett viktigt
näringsmedel i Mellanöstern. Detta verkar väl naivt... och är svårt att passa
ihop med ”kunskapens träd” i den populära tolkningen som sexualitet. Den senare
tolkningen passar ju så bra in i ett kyrkligt maktspel, att man har velat ha
den så.
För att
försöka finna en tolkning som hjälper vidare har jag sökt i många hebreiska
ordböcker. Ordet ‘az översätts vanligen som ”träd” eller ”trä”. Men
mycket få ordböcker nämner också betydelsen ”gren”. Detta fick det att ”klicka
till”. En gren är ju egentligen en trädgren, men begreppet kan också användas
på en förgrening av en väg. Kunde de två träden ha med två möjliga livsvägar
att göra?
Intressant nog
nämner en ordbok också, att ‘az etymologiskt hänger ihop med det grekiska
ordet ozos, som just betyder gren. Men bara ett fåtal hebreiska
ordböcker anger ”gren” som ett direkt översättningsalternativ. Om vi nu tar upp den betydelsen av ordet, kunde man ställa upp
följande hypotes. Att ”äta av livets träd” kunde då betyda att gå den
livsvägen, den grenen av två möjliga livsvägar, som innebär, att man lever ur
sin intuition, sin känsla och ”ur hjärtat”. Den livgivande själens väg. Att
”äta av kunskapens träd” skulle då betyda, att gå en annan livsväg, på vilken
man lever ur sitt rationella förstånd och sitt ego, varvid det själsliga jaget
förträngs till att bli ett omedvetet jag. Det kalla förståndets väg. Detta är
naturligtvis spekulativt men definitivt mera meningsfullt än den ”sexuella”
feltolkningen av ”kunskapens träd”. (Det har också påståtts, att ”äta av livets träd” skulle betyda, att
man lever på andlig näring, eller snarare andliga energier, och att ”äta från
kunskapens träd” skulle vara att leva på fysisk näring. Det torde dock vara
svårt att förbinda det senare med ”kunskap”, och om vi egentligen skulle leva
på andlig näring, varför har vi då skapats med ett matsmältningssystem?)
Maria Magdalena och Jesus
Låt oss
först ta upp påståendet, att Maria Magdalena skulle ha
varit en prostituerad.
Det finns ingenting i Bibeln som bekräftar, att hon och den
prostituerade som
nämns i Lukas 7:36-50 skulle vara samma person. Den förste
som påstod detta var
påven Gregorius I år 591, tydligen i avsikt att skapa
vanrykte. År 1969 har dock kyrkan vid det 2a Vatikankonciliet
förklarat detta vara ett misstag och distanserat sig från
ett sådant påstående. Om det nu skulle vara fråga om samma person, eller ej: Jesus förlät
den prostituerade. Hur kan vi då vara så högfärdiga, att vi vill fördöma en
person som Jesus har förlåtit? Men detta är bara en notis i kanten, eftersom
det inte handlar om samma person. Eftersom nu Gud (eller gudarna…) har skapat oss som man och
kvinna och givit oss könsorgan, är det tydligt, att sexualiteten är given oss
av Gud. Den kan visserligen missbrukas, liksom nästan allt annat också. Men det
kan inte vara ett missbruk att njuta och ha glädje av den – varför skulle
annars Gud ha givit kvinnan en klitoris? Detta organ (dess enda funktion tycks
vara att möjliggöra orgasm) behöver hon ju inte för
befruktningen, utan hon kan bli havande utan både glädje och njutning, men en
man skulle knappast göra henne med barn utan det vore honom högst angenämt.
Detta är inget missbruk. Det största missbruket är däremot när en av de båda
mot sin vilja tvingas till att deltaga. Äkta sexualitet är en kärleksakt, en
förening i kärlek. Sex bara för skojs skull är inte vad den borde vara, men om
det för båda personerna sker frivilligt och utan tvång, vad kan då vara fel?
Vem skulle detta skada? Sexualiteten kan förstås också bli till ett sjukligt
begär. Då blir den återigen fel och missbruklig. Men en sexuell förening i ömsesidig
kärlek kan aldrig vara fel. Kriteriet och nyckeln är kärleken! Varför skulle vi då vilja ”kastrera” Jesus och vänta oss av honom, att
han skull leve som en eunuck? Vad skulle kristenheten ha att förlora, om han
skulle ha varit gift? Ingenting! Det har också påståtts, att bröllopet i Kana
(Joh. 2:1-11) i verkligheten skulle ha varit hans bröllop med Maria Magdalena.
Ingenting talar emot detta i Bibeln, utan denna tolkning kvarstår som möjlig.
Och om vi antar detta som en möjlighet, varför skulle de då inte också ha haft
barn?
I några få
apokryfa texter finns antydningar om, att Maria Magdalena och Jesus skulle ha
varit ett par. En sådan text är Philippusevangeliet. Teologerna daterar den texten
till slutet av det första eller början av det andra århundradet och vill därmed
påstå, att texten skulle vara ett påfund, eftersom den uppstod för sent. Detta
bevisar bara en sak: Det äldsta manuskriptet som vi har kan dateras till
omkring år 200, det vill säga, papperet (eller papyrusmaterialet) som det
skrevs på. Detta bevisar dock inte, att informationen i den inte
skulle kunna vara betydligt äldre – antingen given vidare muntligt eller
nedskriven i ännu äldre texter som har gått förlorade. Enbart
manuskriptdateringar kan inte bevisa, att innehållet inte skulle kunna vara
äldre. Traditionen berättar, att Maria Magdalena, hennes och Jesu dotter och
några andra flydde från Israel i en båt eller ett mindre skepp, och att de
efter en lång resa gick iland i Camargue i södra Frankrike. Där ligger idag en
liten stad: Les-Saintes-Maries-de-la-Mer (se ”History” > The
Provençal Legend på denna websida). Eller kanske Maria Magdalena fortfarande
var havande när hon steg iland. Detta skulle vara början av en Jesus-blodlinje
i södra Frankrike. Ett påhitt? Vem kan verkligen bevisa, att det skulle vara
så? Och varför skulle det vara så hemskt om det vore sant? Som jag har visat i min bok Reinkarnation, Christentum und das
kirchliche Dogma [4] (kan nedladdas i engelsk översättning här), har den kyrkliga liturgin inte en enda bön
för att Kristus snart skulle återkomma! Det ser ut som om man inte önskar hans
återkomst, för den skulle innebära slutet på kyrkans makt. Den skulle då få
överlämna makten åt Kristus och stå till svars för allt som den har gjort fel.
”Det är vi som nu har makten, Kristus kan vänta…” Om det verkligen skulle finnas en blodlinje med gener som härstammar
från Jesus, så skulle väl då kyrkan vilja förinta den! I södra Frankrike fanns en stor och viktig folkgrupp, nämligen
katarerna. Deras världsbild skiljde sig starkt från kyrkans och de lärde till
och med reinkarnationen. De höll sig strängt till Jesu lära. Det tog till
exempel hans ord ”Du skall inte döda” så på allvar, att de var vegetarianer. På
1200-talet utrotades de helt i ett av kyrkan organiserat folkmord, en holocaust
mot katarerna. Motivationen var, att de skulle vara ”kättare” (order kommer
just av ”katarer”). Men varför genomfördes då ett så fullständigt folkmord,
grundligare än mot andra ”kättare”? Kunde det tänkas, att en hemlig motivation
var, att utsläcka en Jesus-blodlinje som kunde förmodas finnas bland katarerna? Vore det då inte en mycket raffinerad strategi, om Jesus, som dödades
av sina motståndare, i hemlighet efterlämnade en blodlinje som ingen skulle
kunna bekämpa? Så som hans föräldrar genom flykten till Egypten kunde undgå
Herodes massmord på barn, kunde kanske hans gener undgå motståndarna genom en
”flykt till Frankrike”, för att sedan därifrån sprida sig i mänskligheten.
Skulle inte detta vara en slug strategi? Kunde man då inte vänta sig Kristi
återkomst genom någon som bär hans gener? Inte nödvändigtvis, men kanske. Är
det detta, som kyrkan ville förhindra (se min ovannämnda bok)? Denna ovanligt grundliga holocaust mot katarerna (ingen överlevde –
inte ens ett barn, en kvinna eller en gammal man) under förevändning av
”kätteri” – till vilken deras lära om reinkarnation hörde! – tycks mig kunna
bekräfta idén om en Jesus-blodlinje inom en del av mänskligheten, eftersom
detta som en hemlig motivation skulle verka mycket meningsfullt (ur kyrkans
dåtida hemliga synpunkt) … och det ger oss hopp om att blodlinjens utsläckande
inte var 100%-ig… om att en del av den överlevde… och om att framtiden kommer
att visa det goda som kan uppstå därav… När det gäller
katarernas inställning till sexualitet har det sagts, att de var emot den. Men
det är inte så enkelt som en del människor som vill ha abstinens gärna vill få
det att se ut. Katarerna lärde reinkarnationen och att den här världen är på
mörkersidan av en dualitet. Vår strävan skall vara att inte mera behöva vara in
den här världen. Genom sexualitet uppstår nya kroppar som själar inkarnerar sig
i. Den verkliga tanken bakom deras inställning till sexualitet är att ge själar
så få möjligheter som möjligt att inkarnera i den här världen!
Har kyrkan och kristenheten en hemlig historia?
Så som
utvecklingen har varit under 2000 år torde följande hypotes kunna vara sannolik
eller åtminstone möjlig. Negativa krafter hade för 2000 år sedan i stor omfattning makten över
människorna. Sedan kom Jesus och började lära en ny spiritualitet, en ny
religionsbetraktelse, varigenom sakta information om en sådan negativ makt
delgavs människorna och han visade en väg till frihet. De negativa makterna var
bekymrade och manipulerade översteprästen Kaiphas, så att Jesus till slut blev
dödad. De hoppades, att den rörelse som Jesus hade givit upphov till skulle
långsamt upplösas och försvinna. Men det blev tvärtom, den växte och blev
starkare. Jesu död blev effektivt till ett offer som gav rörelsen mera kraft.
Därför måste de negativa krafterna utveckla en ny strategi. De ville omgestalta
kristenheten och vända den till att tjäna deras egna intressen. Först
infiltrerade de den tidiga kristendomen och använde Paulus till detta – en
person som aldrig hade känt Jesus och började som en förföljare av kristna –
som ett antagligen mera eller mindre omedvetet verktyg för denna omgestaltning.
Den paulinska kristendomen vann med tiden i makt gentemot den gnostiska
kristendomen. Genom kejsaren Konstantin upphöjdes sedan den paulinska
(pseudo-)kristendomen till att bli en kyrka. Den ursprungligare gnostiska
kristendomen förklarades vara kätteri. En kyrka som med rått våld undanröjde
motståndare och konkurrensrörelser genom mordiska korståg, inkvisition,
förbränning av s.k. ”häxor”, startande och stöd av krig, o.s.v., etc., m.m…., i
handlingar som direkt strider mot Jesu lära… och dessa makter behärskar fortfarande
till stor del mänskligheten. Med tanke på denna hypotetiska ”hemliga historia” framträder
diskussionen ovan av ett möjligt samband mellan holocausten mot katarerna och
en möjlig Jesus-blodlinje i ett nytt ljus.
Som en
ytterligare hypotes kan vi därför anta, att den form av kristendom, som
ursprungligen låg Jesu lära närmast, var huvudrörelsen inom den gnostiska
kristendomen. Den kristna gnosticismen var i varje fall inte senare än den
paulinska kristendomen och uppstod nästan 300 år före den dogm som infördes med
kyrkan, som grundades in Nicaea år 325. Katarerversionen av den gnostiska
kristendomen kan ha varit den äktaste kristendomen som vi någonsin har haft…
Den gnostiska kristendomens världsbild, som lärde reinkarnationen, passar bäst
till fenomen som spontana minnen från tidigare liv och regressionsupplevelser.
Se den nyligen publicerade artikeln
http://www.bibliotecapleyades.net/biblianazar/esp_biblianazar_50.htm
Två Kristussar?
Kanske finns det två Kristussar? Den äkta, som förkroppsligades
för oss som Jesus, och en av dogmen skapad sken-Kristus, som skulle tjäna en
förvärldsligad kyrkas politik. Den nya boken av påven: Jesus från Nazareth,
som då han började skriva den kanske fortfarande var Joseph Ratzinger,
bestrider som väntat en relation mellan Maria Magdalena och Jesus. Detta torde
också vara sant – när det gäller den andra Jesus, den som dogmen har skapat, och
kanske bara för honom...
”Man
ser bättre med hjärtat. Det väsentliga är osynligt för ögonen”
Antoine
de Saint-Exupéry: Den lille prinsen, kap. XXI Referenser:
[Anm.: I transliteration från hebreiskan användes ’
som beteckning för bokstaven ’aleph och ‘ som beteckning för
bokstaven ‘ajin. För övrigt har transliterationen gjorts i
överensstämmelse med bokstäverna i resp. hebreiskt ord och inte, som
ofta annars vanligt, ganska fonetiskt. Därför t.ex.: bere’shijt och
inte bere’shīt med ett långt ”i”, eftersom ordet i hebreisk
skrift faktiskt har kombinationen ”ij”, dvs. vokalen ”i” tillordnad
föregående bokstav plus konsonanten ”j” som tecken för i-ljudets
förlängning.]
Om sexualitet och Bibeln